Med polska rötter och en väl uttänkt plan kom Wioletta Vavolidu till Sverige som 23-åring. Planen gick ut på att hon endast skulle stanna tillfälligt för att tjäna ihop pengar till en flygbiljett som skulle ta henne till Melbourne, Australien, där hon blivit erbjuden ett jobb. Men ibland tar livet en oväntad vändning och i Wiolettas fall innebar vändningen att hon hittade kärleken i Sverige och valde att stanna kvar.
— Under min tid i Polen gick jag en teknisk utbildning med inriktning arkitektur. Jag arbetade sedan några år inom samma område och startade även ett eget företag. När jag fick erbjudandet om att arbeta i Melbourne med individuell projektering av hus såg jag det som en spännande jobbmöjlighet och bestämde mig för att ta den.
Men eftersom den polska valutan inte var värd mycket alls vid den tiden så valde jag att tillfälligt jobba i Sverige för att tjäna ihop pengar till flygbiljetten som skulle ta mig ned till Australien.
Oväntat nog så blev det inte så eftersom jag hittade kärleken här och blev kvar permanent. Och än idag har jag fortfarande inte varit i Australien.
Utmanade sig själv i ett nytt land
Första tiden i Sverige var utmanande för Wioletta då det var brist på jobb inom arkitektur och det enda språk hon kommunicerade på var engelska. Efter att ha arbetat en tid i Sverige med allt möjligt förutom det hon faktiskt var utbildad till började hon sakna sitt yrke. Hon kom till en punkt där hon bestämde sig för att göra något åt det.
— För att lösa problemet såg jag en byggnadsingenjörsutbildning som en väg att både lära mig språket och utforska ett nytt område inom byggbranschen där det fanns fler jobbmöjligheter. Det var en utmaning men eftersom jag älskar utmaningar kändes det helt rätt. Jag valde att studera på KTH och fortsatte med en magister i husbyggnad och installationsteknik.
Kunde utnyttja kunskapsdelarna åt båda hållen
Efter utbildningen arbetade Wioletta som konstruktör och handläggande konstruktör på några större företag. På sidan av driver hon än idag det företag hon startade i Polen, något hon känner kompletterar henne i arbetslivet. Det har även gått femton år sedan hon blev kontrollansvarig enligt PBL. Något som driver henne inom yrket är att få arbeta mångsidigt.
— Jag sysslar med alla möjliga material, från stål till betong och trä. Min styrka inom yrket är inte bara att jag har kunskap inom konstruktion utan även inom arkitektur och installationer, vilket ger mig ett bredare perspektiv. Det gör det även enklare för mig att upptäcka risker och hitta lösningar eftersom jag förstår varför de andra inblandade i projektet tänker som de gör och ser deras behov.
Spänningen i konstruktörsyrket lockade
Som konstruktör bär man ett stort ansvar på sina axlar, något som skulle kunna avskräcka de flesta. Men för Wioletta är det en av de roligaste delarna med att jobba med byggnadskonstruktion.
— Det finns någon form av spänning i att veta att man gör ett viktigt jobb med ett stort ansvar. Sedan är det en fantastisk känsla att kunna visa någon ett projekt som man byggt, man känner en slags stolthet. En annan rolig del i det hela är att man aldrig blir fullärd. Det finns alltid ny kunskap att hämta inom det här yrket och utmaningar dyker alltid upp i vardagen.
Något som Wioletta ser som en utmaning inom yrket är den kommunikation som måste ske för att göra projekten möjliga.
— För att kunna jobba med husprojektering är bra kommunikation och teamwork nyckeln till framgång. Det är många roller som spelar in för att göra ett projekt möjligt. Det är viktigt att gå in i rollen med en öppenhet för förslag och att kunna ta till sig av andra. I slutändan är det ju så att andras jobb påverkar mitt och tvärtom.
Utvecklingspotentialen drev henne till Looström
När Wioletta bestämde sig för att börja arbeta hos Looström var det många faktorer som spelade in.
— Jag gillade utvecklingspotentialen på Looström, att det fanns möjlighet att jobba mångsidigt och att min röst skulle bli hörd. Det kändes bra när jag fick höra beskrivningen av företagets ideologi, organisation samt vilka projekt och kunder de jobbade med. Det kändes som att jag hittade mig själv hos Looström.